Det räcker inte att det duger

Jens Le sitter i vit skjorta framför en ljus gardin med små mjuka veck. Vi träffas över video och han ler nästan hela tiden, trots att han inte är bekväm med att bli intervjuad.

– Jag är nog en rätt tråkig person. Det är inte mycket jag gör som jag kan skryta om. Jag håller mig för mig själv och gillar inte uppmärksamhet.

Efter en timme med Jens är det en svår självbild att få ihop. För han lever på en diet av nyfikna frågor, optimeringar och idéer.

Som barn kunde en bläckpenna räcka för att väcka hans nyfikenhet. Han skruvade isär den för att förstå vad hur den funkade. Varför stannar knappen kvar när man trycker ner den? Var kommer bläcket ifrån? Och vad gör egentligen den där fjädern?

– Jag har alltid velat förstå hur saker fungerar, även om de inte spelar någon roll.

Någonstans i sjuan eller åttan får nyfikenheten ett språk. På fysiken lär sig Jens att en bil i rörelse kan brytas ner till ett block, några krafter och ett par vektorer.

– Det var wow liksom. Att man kunde ta något så komplicerat, förenkla det, och sedan räkna på det. Där någonstans tänkte jag att jag ville bli ingenjör.

Men det räcker inte för Jens att förstå hur något fungerar. Han vill veta om det går att göra bättre.

Måste testa först

Som barn märker han att alla kompisar verkar ha sin grej. Så Jens börjar metodiskt leta efter sin.

– Jag testar fotboll, basket, volleyboll och kampsporter. Jag vill passa in och tänker att jag också borde ha någonting. Så jag testar och testar tills jag säkert kan säga att nej, sport är inget för mig.

Och det där metodiska är ett personlighetsdrag för Jens.

– Om jag ska köpa en parfym vill jag gärna checka av alla alternativ innan jag kan bestämma mig för vilken jag vill ha.

Samma sak händer när Jens får ett konstruktionsproblem framför sig.

– Om det finns flera olika lösningar gillar jag att räkna på dem tills jag kan säga: ur det här perspektivet är detta den bästa lösningen. Jag är inte nöjd med att den bara klarar sig. Jag vill veta att den är bäst. Optimal.

För en ingenjör är det en bra egenskap. Åtminstone tills det finns hundra möjliga svar.

En vecka rakt i papperskorgen

Efter gymnasiet läser Jens samhällsbyggnad på Chalmers. Tre år blir fem när han inser att han vill fortsätta med en master i konstruktion. Till examensarbetet söker han sig medvetet utanför det vanliga.

– I Sverige jobbar vi mest med statiska laster. Jag ville lära mig räkna på dynamiska laster också, sånt vi inte arbetar med så mycket här.

Jens och en studiekamrat skriver examensarbetet i ett RISE-projekt om tegelväggar som utsätts för explosioner.

– Tegel är ett av våra vanligaste fasadmaterial, men normalt räknar man inte på tegelfasaden på samma sätt som den bärande konstruktionen. Och om det smäller kan väggens delar slungas iväg som projektiler, berättar Jens.

Och det är en utmaning att räkna på, för tegel och murbruk beter sig olika, vilket gör väggarna besvärliga att modellera. Därför bygger de ett verktyg som automatiserar jobbet.

– Du matar in bredd, höjd, tegelmönster och avstånd till sprängningen. Sedan bygger verktyget modellen och kör analyserna åt dig.

Men en enda analys kan ta flera timmar. Så Jens startar körningar innan han går och lägger sig och vaknar nästa morgon för att upptäcka att datorn har gett upp halvvägs.

– Det kändes hopplöst och jag tänkte att vi borde hitta på någonting annat.

Ibland arbetar de en hel vecka på en idé, visar resultatet för handledaren och får veta att de har gått åt fel håll.

– Då var den veckan borta.

Men de kör igen. Och igen. Vid ett tillfälle har Jens fyra eller fem analyser igång samtidigt på olika datorer, och till slut lyckas de få hela kedjan att fungera.

– Jag kunde trycka på play och så körde den 80 analyser efter varandra över ett dygn. Då såg jag mållinjen.

När räcker det?

Men mållinjen flyttar sig. För Jens upptäcker hela tiden nya saker att ta hänsyn till.

– Halvvägs in i arbetet hade vi kanske tio olika idéer, men bara tid att testa tre. Det var ett wake-up-call. Jag fattade att jag måste lära mig att avgränsa.

För första gången tvingas killen som vill prova alla parfymer, att bestämma sig trots att han inte får sniffa på sju av dem. Och den lärdomen blir ännu tydligare när han börjar arbeta som konsult.

– Nu måste jag också tänka på tiden. Det kostar pengar om jag sitter och tänker på varje detalj. Jag måste förenkla, säger Jens.

Fyra timmar. Sedan en propeller.

När han inte räknar på konstruktioner spelar han gärna dataspel. Helst såna där han kan mäta sig mot andra.

– Jag gillar när man rankas och kan klättra uppåt.

Men spelandet handlar också om gemenskap.

– För mig är det samma sak som att gå ut med kompisar. Fast digitalt. Några av mina bästa minnen är från spel.

Som den gången han spelade GTA 5 med några kompisar. De försöker råna en bank och är, enligt Jens själv, rätt dåliga. Efter flera timmar är de till slut nästan i mål.

Då hoppar en av kompisarna rakt in i en propeller. Allt går åt helvete, och de måste börja om.

– Våra hjärnor stängdes av. Vi skrek på varandra och skämtade, och det blev totalt kaos.

Jens skrattar när han berättar. Sedan är den vuxna Jens är tillbaks.

– När man är liten har man all tid i världen. Men sånt där kan man inte göra längre. Nu har man mer ansvar och mindre fritid.

Och precis där, när han sänker blicken lite, syns två sidor av Jens. En som gillar att använda tiden till något viktigt. Lösa problem eller nå ett mål. Och en som fortfarande tycker om att leka med kompisar och göra saker, bara för att de är roliga.

Kanske är det inte så konstigt att ansvar väger tungt för Jens. För han fick börja bära det tidigt.

Äldst av fyra

Han växer upp i Borås och är äldst av fyra bröder. Föräldrarna har flyttat till Sverige från Vietnam.

– Jag skämtar om det, men jag fick faktiskt betala fakturor när jag var väldigt liten.

Jens lär sig svenska snabbare än föräldrarna och får tidigt hjälpa dem ringa samtal och prata med telefonförsäljare.

– Det var jobbigt när jag var liten. Men idag förstår jag varför jag behövde göra det.

Hemma pratar familjen vietnamesiska och äter vietnamesisk mat. I skolan äter Jens svensk husmanskost. Kompisarna tycker att det är konstigt att han inte får köttbullar hemma.

– När man är liten vill man passa in och jag undrade ibland varför jag är annorlunda?

Länge försöker han komma fram till var han hör hemma. Sverige eller Vietnam. Men till skillnad från sporterna går det inte att stryka det ena alternativet. Det finns inget svar att räkna ut. Nu har han slutat försöka lösa den ekvationen.

– Jag kanske inte passar in i den ena eller andra gruppen. Men det måste jag kanske inte göra heller.

Och för en gångs skull verkar Jens nöja sig med att det inte finns ett entydigt svar.

Ett företag som tänker likadant

På ett julbord berättar en bekant att Poji söker folk.

– Jag visste inte vilka de var först. Men när jag läste om hur de automatiserar beräkningar kände jag igen mitt eget sätt att tänka.

– Om jag gör samma sak flera gånger vill jag automatisera den. Om datorn kan göra ett återkommande moment åt mig finns ingen anledning att jag ska sitta och göra det för hand.

Just nu lär sig Jens hur Poji arbetar. Han räknar på moduler och försöker gå från studentens sätt att tänka till konsultens. Men han har redan hittat nästa sak han vill plocka isär.

Grasshopper. Ett program Poji använder för att bygga sina digitala verktyg.

– Jag fick en snabb genomgång. Det ser jättekomplicerat ut, nästan som ett kretskort. Och jag vill verkligen lära mig det.

Och just nu är Grasshopper den där fjädern i bläckpennan.