Hur vet ni?

När Ayel Osman är runt tio år följer hon med sina morbröder till ett husbygge i Syrien. Männen staplar betongblock och det luktar cement. Ayel står bredvid och tittar.

– Hur vet ni att ni ska göra så där?

– Erfarenhet, svarar de.

– Hur kan jag få den erfarenheten då?

Morbröderna skrattar.

– Du kan inte bli byggarbetare. Det är för tungt för dig. Du får bli ingenjör istället.

För männen är det ett skämt. Kvinnorna i släkten blir läkare, sjuksköterskor och lärare. Inte ingenjörer.

Men Ayel tar dem på orden, och den som hejar på idén är mormor, som Ayel växer upp hos.

– Hon hade ett tufft liv. Men när jag sa att jag ville bli ingenjör blev hon jättestolt. ”Vill du bli ingenjör, gör det. Jag står bakom dig.”

När kriget kom tog skolan slut. Ayel är fjorton år och får inte studera på fem år. 2016 kommer hon till Sverige, nitton år gammal.

– Här fick jag chansen att plugga igen.

Hon börjar på IB-programmet, International Baccalaureate, och kan fortsätta på engelska precis som tidigare. Efter gymnasiet söker hon först till läkarutbildningen.

Men det känns inte rätt. Så hon ringer brorsan i Luleå. Han är läkare och en av de som känner henne bäst.

– Jag vill inte bli läkare. Jag vill byta till ingenjör.

– Byt, svarar han. Jag stöttar dig.

Så Ayel börjar på Chalmers istället.

Hur vet man att det håller?

Där dyker frågan från husbygget upp igen. Hur vet man att det håller?

I kandidatarbetet undersöker Ayel och tillsammans med några studiekamrater om en del av cementen i betong kan ersättas med vulkanaska.

– Jag är intresserad av betong. Hur materialet är uppbyggt och hur man får det att fungera.

Arbetet går bra och efteråt får hon hjälpa forskare på Chalmers att fortsätta testa olika recept.

I examensarbetet dyker hon ner i Göteborgsleran.

Långa, smala stålpålar används för att bära byggnader genom de mjuka lerlagren. Problemet är att pålarna kan knäcka, och att jorden runt omkring påverkar hur de beter sig.

De vanliga beräkningsmetoderna förenklar verkligheten för att problemet ska gå att räkna på manuellt. Men Ayel och studiekamraten Mahmoud Alhamad vill komma närmare hur det faktiskt fungerar.

De bygger en modell i ABAQUS och skriver Pythonkod som automatiserar beräkningarna. Sedan ändrar de en sak i taget och kör modellen igen.

Och igen.

Och igen.

Innan de vågar lita på den testar de modellen mot beräkningar där svaret redan är känt.

Där stämmer det. Men för göteborgspålarna finns inte något riktigt facit.

– Jag vet fortfarande inte om det vi kom fram till är rätt.

Professorn tycker att arbetet blev större än ett normalt examensarbete. Nu forskar en doktorand vidare där Ayel och Mahmoud slutade.

Måste tänka färdigt

Det där med att vara säker har en baksida, för Ayel tycker själv att hon är långsam.

– Jag behöver sitta en stund själv och titta på problemet. Forma en bild och försöka lösa det innan jag diskuterar. Andra verkar kunna diskutera mycket snabbare.

Men ju längre hon beskriver problemet, desto mindre låter det som långsamhet. Hon vill tänka färdigt innan hon öppnar munnen.

– Jag gillar att lyssna. Jag säger inte något om jag inte är säker. Då frågar jag istället.

Det känns betryggande, för en beräkningsingenjör som säger “jag tror den håller”, är inte mycket att ha.

Ny på Poji

Den 17 augusti började Ayel som beräkningsingenjör på Poji i Göteborg.

– Jag gillar att alla känner varandra här och att vi använder kod för att automatisera beräkningar. Det är samma tänk som i mitt examensarbete. Jag hoppas jag får fortsätta utvecklas inom Python och automatiserade beräkningar.

Första projektet kom direkt. Flera stora moduler ska fraktas med sjötransport och Ayel räknar på vad som händer när de lyfts och transporteras. Vilka laster uppstår? Vad behöver man ta hänsyn till? Håller konstruktionen hela resan?

Det är outforskad mark för Ayel.

– Vi läste inte ens om transport och lyft i skolan. Så allt är nytt.

Just nu gör hon därför det hon brukar göra när hon inte vet. Lyssnar. Läser. Försöker förstå systemet.

Samtidigt har hon hamnat på en arbetsplats där ingen verkar ha särskilt bråttom med att kräva ett svar.

– Folk lyssnar. Ger dig tid och energi, och Ingen försöker vara bättre än någon annan. Det känns väldigt tryggt.

Ett stort nät

Utanför jobbet ingår Ayel i ett annat system. Hon är yngst av fem syskon och och ställer alltid upp om någon behöver hjälp.

– Jag hjälper syskonen att flytta, och vara barnvakt. Hjälper mamma. Om vänner och familj mår bra så mår jag bra. Jag känner ett ansvar för dem.

Och det där funkar åt båda hållen.

– Det är som ett nät. Vi är kopplade till varandra. Den dagen jag behöver hjälp kommer alla ställa upp för mig också.

Arabisk mat vinner

Någon gång ibland slutar Ayel att tänka på pålar och parameterstudier. Då äter hon. Efter tre år i restaurangbranschen känner hon folk på krogar över hela Göteborg.

– Jag har ätit på nästan alla bra restauranger i stan. Varannan vecka besöker jag ett nytt ställe med några kompisar.

Och när hon reser gäller samma princip.

– Jag vill testa olika rätter och veta hur allt smakar.

Svensk husmanskost har hon också analyserat. Och resultatet är sådär.

– Man blir mätt av den. Och den är nyttig. Men det känns som att den är anpassad för matlådor som man tar med till jobbet.

Köttbullar och mos då?

– Det är gott. Helt okej. Men när det gäller mat vinner vi, skrattar hon.

Vill förstå hela vägen ner

Ayel har redan en plan för de närmaste fem åren. Såklart.

– Jag vill bli riktigt bra på stål, betong och framför allt grundläggning. Vill också fortsätta lära mig Python och så småningom vara med och utveckla hur Poji arbetar.

När hon började tänka på framtiden handlade planen mest om vad hon själv ville lära sig.

Nu har företaget smugit sig in i planen också.

– Jag vill fortsätta här och se bolaget bli större. Och bidra till det.

Det är nästan tjugo år sedan en liten flicka stod bredvid sina morbröder och försökte förstå hur de kunde veta var betongblocken skulle ligga.

Och frågan är fortfarande ungefär densamma. Men nu har Ayel verktygen för att ta reda på svaret själv.